saraalexandraandersson

Jag går iklädd en grön varm stickad tröja jag lånat utav gubben, ett par bekväma jeans som tål att sitta och leka på golvet med när barnen hämtas på förskolan. På huvudet har jag ett senapsgult diadem, ganska klädsamt och som piffar till den annars avslappnade och höstlika stilen. Idag har jag även sminkat mig, för självkänslans skull. Det blåser full storm ute och jag känner mig trots dagens ansträngning mest grå och avdankad. Jag har tänt ett par värmeljus i lägenheten, just för att höja faktorn för mys. Regn och blåst är vanligtvis mysigt, när man är hemma och inomhus förstås. Men känslan är idag som bortblåst även denna. Verkligheten har idag kommit ifatt mig på nytt. Verkligheten är den att det inte är någon som förstår. Förstår varför jag som har sån energi och som alltid har nya upptåg på gång numera sitter hemma. Jag är sjukskriven. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom, inte utmattningsdepression, jag är enbart utmattad. Bortser man från dagens något bittra början på denna text, så är jag faktiskt väldigt glad och positiv i övrigt. Jag är lika skojfrisk som vanligt, om inte mer. Med min sköldkörtelproblematik och denna utmattning medföljer en lång rad märkliga symtom och tokigheter. Vad som kan vara sådär tokigt är när man hoppar ur väninnans bil, rotar fram sina bilnycklar längst in i jackan, fullproppad med barnens bråte och så trycker man på knappen för att låsa bilen. Hennes bil, med mina nycklar. Hallå? Därefter följer ett innerligt och hjärtligt skratt. Jag är förvirrad och har ett oerhört dåligt minne. Jag blandar ihop saker och gör fel grejer när jag inte borde göra något alls. När jag väl sedan behöver vara skarpsinnad står jag istället många gånger stum och känner mig otroligt dum. Jag ser nog även ganska dum ut. Det gör mig ledsen, för det är inte vem jag är. Jag formulerar mig fel och får inte fram det jag vill ha sagt. Det är lätt att misstolkas. Men i min hjärna har jag allt väldigt klart och tydligt för mig. Men för stunden blir jag som förlamad. Ni vet när man under mellanstadiet skulle skriva ett viktigt prov och man var väl påläst och förberedd, men när allt blev svart och ingenting kom fram. Hjärnan lägger av, för en stund iallafall. Här är jag nu, än en gång. I början av denna fas av utmattning reagerar min kropp med en hjärntrötthet, därefter följer invärtes skakningar och en känsla av mjölksyra. Jag får en orolig känsla i kroppen, men jag är varken nervös eller orolig. Jag får svårt att fokusera på det väsentliga och bland folk kallsvettas jag. Men jag har inte torgskräck. Detta är liksom inte jag. Kroppen och huvudet talar två helt skilda språk. Denna gång eskalerade min utmattning under en kompetensutvecklingsdag på arbetet, vi var iväg på utmaningarnas hus, och jag hade känt av lite förvarningar redan några veckor tidigare, varpå jag meddelat min läkare som sjukskrev mig på 25%. Jag arbetade numera 75% och vi skulle som sagt iväg och ha roligt. Jag hade roligt och jag gick in för allt i världen, med min vinnarskalle finns det liksom inget annat alternativ. Mitt lag skulle vinna och vi var fler av den mentaliteten. Men så sker en olycka halvvägs in på speltiden, en kollegas axel går ur led och ambulans får tillkallas. Jag ringer 112 och håller kontakten där, vi som lag hjälps dessutom åt för att underlätta för kollegan som snart skall med ambulansen. Där och då sjunker mitt blodtryck, jag blir svimfärdig och känner ett sus i öronen kombinerat med lockkänsla. Jag blir illamående och synen försvinner delvis. Jag håller så klart ut och säger inte ett ljud till någon om detta. Jag står i alla fall fortfarande på benen och det är huvudsaken. När kollegan väl skickats iväg och vi samlat oss är det dags för mat och dylikt. Där och då känner jag fortfarande av allt det jag beskriver ovan och nu börjar även mjölksyran och skakningarna komma. Jag får kämpa med att hålla mig vid gott mod och för att överhuvudtaget kunna dricka ett glas vatten, min arm skakar och domnar delvis bort. Jag känner mig även halvt avdomnad i ansiktet och tänker att det blir bättre om jag får i mig lite mer mat och dricka. Ungefär 45 minuter därefter börjar jag äntligen få tillbaka min funktion och kroppen känns som att jag har sprungit ett helt maratonlopp. Jag blir kvar på plats ett bra tag och går samtidigt som de sista, detta gör jag inte för att jag just denna gången vill vara kvar, utan det gör jag för att känna av hur jag mår och av ren säkerhet. För att köra bil i ett sådant tillstånd går inte. Det är förenat med livsfara. Dagen efter arbetar jag som vanligt men min kropp är slutkörd, jag meddelar kollegerna hur jag mått dagen innan men verkar inte få någon förståelse riktigt. Det klandrar jag dem inte för, för det syntes ju inte och jag själv gjorde allt i min makt för att inte dra till mig uppmärksamheten. Men jag visste inte hur denna dag skulle gå så jag tänkte att jag hellre förvarnar. Dagen klarade jag mig igenom med nöd och näppe. Men jag mådde inte alls bra. På fredagen skulle jag till min sjukgymnast under morgonen, varpå hon avsatt en akuttid hos en annan läkare. Denna läkare sjukskrev mig på 100% direkt. Men jag åkte såklart tillbaka till arbetet för att förklara och för att arbeta dagen ut åtminstone för att inte sätta kollegerna i en tuff situation. Här är jag iallafall idag. Jag har snart varit sjukskriven i fyra veckor och jag mår delvis bättre, de mest ”akuta symtomen” har lättat och jag känner mig någorlunda återhämtad för stunden. Men när blir jag stressad blir det som ett bakslag i läkeprocessen. Jag är otroligt känslig för stress. Ja jag är även känsligt för ljus och höga ljudnivåer. Pulsen stiger och jag känner mig lätt andfådd. Fibromyalgin förvärras och jag har så otroligt svårt för att komma upp ur sängen. Det är som att resa sig från graven, jag är mer död än levande och min kroppstemperatur är nere på 35.2. Det tar lång tid innan kroppen kommer igång och jag fryser väldigt mycket. Jag är stel i alla leder och har ett ständigt tryck i huvudet. Nacken är full av muskelknutor och jag ”kraschar” alltid lagom till när det är dags att hämta barnen på förskolan. Det blir en ond cirkel. Jag skulle dessutom vilja skriva ännu mer för att ingående förklara situationen, så som jag känner och hur jag faktiskt mår. Men jag orkar inte. Nu är jag trött. Vad jag tycker är viktigast och det jag absolut vill förmedla är att allting inte syns och att man faktiskt kan må bra psykiskt trots att kroppen inte mår fysiskt bra. Även om det många gånger går hand i hand och hör ihop på ett eller annat vis. Jag intalar mig just nu att om man bara kan få bukt på min inflammation i sköldkörteln och att jag därefter kan bli rätt inställd med Levaxin på nytt, så kommer jag må mycket bättre snart igen. Jag tror nämligen att boven i mitt drama är just sköldkörteln. Psykisk ohälsa borde uppmärksammas mer och framförallt accepteras av alla. Jag har länge känt mig svag och brottats med dåligt samvete över min utmattning. Men det gör jag inte längre. Tvärtom känner jag mig nästan starkare och en känsla rikare. Numera har jag en helt annan förståelse för de som faktiskt mår ännu värre!