saraalexandraandersson

Att tala är silver och tiga är guld. Är det verkligen så egentligen? Om vi tänker utifrån aspekter som den sociala integrationen med våra medmänniskor och hur det kan komma att påverka om vi tiger. Det finns många gånger en uppfattning om att man bör ha något viktigt att säga för att öppna munnen. Annat ses oftast som onödigt skitsnack. Samtal utan betydelse fyller en viss funktion i det dagliga spelrummet, samtal där det egentligen inte sägs så mycket av värde är ett faktum för en väsentlig funktion i det stora hela. Ett kort utbyte av meningar säger mycket, du får reda på sinnesstämningen hos den andre. Genom att säga en fras i ren artighet får du reda på om personen är glad och öppen eller en trött bitterfitta. När är det då okej att tala som i silver & när skall det sedan hållas käften för att förtjäna den där guldmedaljen? Jag är fortfarande en fighter och har alltid ett mål i sikte. Torsdagsfunderingar när allt inom mig vill skrika genom grå betongväggar. Men jag tiger, jag fortsätter, fast jag väljer att omvandla och sätter istället ord på något annat jag känner. - Jag talar i gåtor och blir därmed till guld!

När jag ändå varit inne på psykisk ohälsa och dess innebörd med att leva i tysthet av samhällets stigmatisering och fördömande blickar. Nu skall jag tala om för er, att jag i större delen av mitt liv har levt med ätstörningar, något som inte heller alltid syns till det yttre och något som inte alltid heller har synts överhuvudtaget. Då jag främst var bulimiker och hetsåt för att sedan göra mig av med det. En värld många inte förstår sig på, och det gör jag ärligt talat fortfarande inte själv än idag. Idag är jag friskförklarad och har inte heller behövt någon vård utan har handskats med detta på egen hand. Vilket givetvis inte är att föredra och som kanske också kan ligga i grund som en del i den utmattning jag åkte på för några år sedan. Jag menar inte att jag var sjuk och hade den sortens problematik där och då, men min kropp har levt under destruktiva förhållanden i många år och då tar den stryk helt enkelt. Så är det. Under många år i tidig ålder levde jag på att jag faktiskt var en ganska god goalkeeper, jag fick beröm och syntes. Jag var en del av ett sammanhang och gjorde någonting meningsfullt som jag faktiskt var bra på. Tills den dagen då mitt knä gick åt skogen. En lång process med operationer och återhämtning. Det urartade givetvis och jag gjorde allt i min makt för att bli bättre och för att återgå till det som tidigare varit. Det var en ständig jakt på att räcka till och vara mer än vad som är mänskligt i förhållande till verkligheten. Jag blev lite av en träningsnarkoman i det skede under återhämtningsprocessen. Därmed kom även ätstörningen. Jag har givetvis mina egna teorier om varför just jag och varför det faktiskt blev som det blev. Jakten på bekräftelsen blev iallafall oumbärlig, jag syntes ju inte längre och jag hade inget annat jag var bra på. En bekräftelse jag egentligen inte eftersökte från början men som under min tid i rampljuset ökade mitt adrenalinpåslag och som gav upphov till ett välbefinnande för stunden. Detta var numera bortblåst. Bekräftelsebehovet tog över hand och jag sökte mer. Tänk dig en narkoman som ständigt är i behov av sitt knark för att bibehålla känslan, men när detta sedan inte är tillräckligt nog, eftersöker du mer. Känslan av att få höra hur smal eller sjuk man faktiskt såg ut att vara gav mig bekräftelse nog och blev för mig något positivt, jag syntes på nytt, om än under helt fel omständigheter. Men där och då växte sig mitt behov av ett självdestruktivt förhållande sig större. En ständig och daglig jakt, en bekräftelsenarkoman.

 

Idag är jag tacksam över hur långt jag kommit med mig själv, att jag har insikt i mitt mående och att jag kan sätta fingret på det i efterhand. Att jag betraktar mig som frisk trots att ätstörningens mentalitet fortfarande hälsar på med jämna mellanrum för att göra sig påmind. Men att jag då vänder andra kinden till, öppnar en påse chips och helt enkelt tillåter mig själv att faktiskt vara nöjd med den jag är. Jag är inte alltid stark, men jag är iallafall starkare än vad jag var då.

 

Detta har också varit den bidragande faktor till att jag valde att fördjupa mig inom psykiatrin när jag läste till undersköterska under föräldraledigheten och som fört mig vidare till att vilja läsa vidare till socionom i framtiden. Den ena vägen har lett till den andra och jag har funnit mig själv bland de krokigaste vägarna. Men jag har ett mål i sikte, om än fler omvägar skall behövas gå igenom, så ser jag det som nödvändig kunskap och livserfarenhet. Jag lever och lär.

 

Varför jag väljer att publicera detta i skrivande stund är för att jag genom åren som någorlunda öppen kring funktionsvariationer och psykisk ohälsa fått veta att det finns fler som kämpar med svårigheter i min närhet och som uppskattar att någon belyser kring ämnet. Något jag känner mig stark nog för att göra i dagsläget. Så tack för er öppenhet mot mig, Ni gav mig modet och det är jag tacksam för. Nu är det min tur att dela med mig på nytt. För tillsammans är vi starka! 

 

Min största rädsla just nu är att inte vara tillräcklig, jag besitter stor kunskap kring mycket som jag har svårt att ta tillvara på. Jag har oerhört svårt för att kommunicera och förmedla genom talets förmåga, jag har i perioder upplevt torgskräck och fastnar lätt på ord. Jag känner mig trängd, liten och förbisedd. Att man gärna inte tar mig på allvar för att jag fumlar med orden. Detta har blivit värre sedan mitt utmattningssyndrom slog igenom för fyra år sedan, men fortfarande något jag arbetar på. Att dessutom vara ung trebarnsmamma med barn med funktionsvariationer har bara det varit en kamp för sig själv. Det är dålig uppfostran när barn har ett avvikande beteende. Jag har krigat mot med denna känsla länge, men jag vet med mig att jag är en god förälder och mer där till. Vi gör alla vårt yttersta utifrån olika omständigheter. Jag är så tacksam för vart jag står i dag och för att många ser det jag försöker förmedla, att mina närmsta medmänniskor ser mig för den jag är och vad jag faktiskt brinner för. Barn och ungas hälsa! 

 

#sårbarhetsmodellen #barnochungashälsa #aldrigensam

Att vara förälder till barn med utmanade eller normbrytande beteende, med eller utan diagnos, är för många andra ett märkligt föräldraskap. Många anser att ett visst beteende eller att hanterandet av vissa situationer är en brist på uppfostran eller ren och skär lathet. Tvärtom skulle jag säga, tvärtom. Vi föräldrar till barn som uppvisar utmanande beteende, vi kämpar i det tysta och det oändliga. Vi får ständigt arbeta med att förebygga, avleda och gå händelserna i förväg. Men oavsett hur mycket energi vi än lägger ner är det inte alltid det syns utåt, eller att beteendet visar någon effekt, för stunden åtminstone. Varje förälder är den bästa föräldern för sina egna barn, det vill jag åtminstone kunna utgå från i alla fall.

Att man aktivt väljer att göra på ett visst sätt, är inte för att gå emot normen eller att man skiter i allt vad barnuppfostran heter. Det kallas för att välja sina strider. För att kunna lösa situationer på allra bästa möjliga vis. För om man gör si, blir det så och så vice versa. Man förenklar situationen och tar bort kraven helt enkelt, kanske bara för en stund. För ju mer krav en förälder sätter, desto svårare blir även situationen att hantera. När jag talar om krav är det inte så att man skall ha ett kravlöst förhållningssätt, för krav bör man ha, såklart. Men det gäller att förenkla och se utifrån situationen som så många gånger sagt. Individanpassa!

Vad som gör att man emellanåt känner en viss form av schizofreni är att det saknas kunskap och förståelse, bland andra. För att jag som förälder tillsammans med barn skall kunna integreras och passa in bland befolkningen är det av stor vikt att jag som förälder ständigt känner av situationen och läser av alla andra för att kunna anpassa oss efter det, samtidigt som jag skall läsa av barnen och handskas med mina egna känslor. Jag som förälder gör allt i min makt, ständigt, och det är ett jäkla jobb måste jag få säga rent ut sagt. Men man gör det såklart, för vem vill inte göra allt för sina barn och deras välbefinnande.

Jag har kämpat i flera år och nu äntligen har jag fått gråta en skvätt av lättnadens tårar blandat med glädje, men även med en viss form av sorg. Men framförallt så har jag fått bekräftelse på mitt hårda arbete. Den här bekräftelsen ger mig en push i rätt riktning och ger mig ytterligare energi för att fortsätta denna eviga kamp. Ett nytt kapitel är numera ristat i sten och jag känner mig hoppfull, för stunden…

Jag går iklädd en grön varm stickad tröja jag lånat utav gubben, ett par bekväma jeans som tål att sitta och leka på golvet med när barnen hämtas på förskolan. På huvudet har jag ett senapsgult diadem, ganska klädsamt och som piffar till den annars avslappnade och höstlika stilen. Idag har jag även sminkat mig, för självkänslans skull. Det blåser full storm ute och jag känner mig trots dagens ansträngning mest grå och avdankad. Jag har tänt ett par värmeljus i lägenheten, just för att höja faktorn för mys. Regn och blåst är vanligtvis mysigt, när man är hemma och inomhus förstås. Men känslan är idag som bortblåst även denna. Verkligheten har idag kommit ifatt mig på nytt. Verkligheten är den att det inte är någon som förstår. Förstår varför jag som har sån energi och som alltid har nya upptåg på gång numera sitter hemma. Jag är sjukskriven. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom, inte utmattningsdepression, jag är enbart utmattad. Bortser man från dagens något bittra början på denna text, så är jag faktiskt väldigt glad och positiv i övrigt. Jag är lika skojfrisk som vanligt, om inte mer. Med min sköldkörtelproblematik och denna utmattning medföljer en lång rad märkliga symtom och tokigheter. Vad som kan vara sådär tokigt är när man hoppar ur väninnans bil, rotar fram sina bilnycklar längst in i jackan, fullproppad med barnens bråte och så trycker man på knappen för att låsa bilen. Hennes bil, med mina nycklar. Hallå? Därefter följer ett innerligt och hjärtligt skratt. Jag är förvirrad och har ett oerhört dåligt minne. Jag blandar ihop saker och gör fel grejer när jag inte borde göra något alls. När jag väl sedan behöver vara skarpsinnad står jag istället många gånger stum och känner mig otroligt dum. Jag ser nog även ganska dum ut. Det gör mig ledsen, för det är inte vem jag är. Jag formulerar mig fel och får inte fram det jag vill ha sagt. Det är lätt att misstolkas. Men i min hjärna har jag allt väldigt klart och tydligt för mig. Men för stunden blir jag som förlamad. Ni vet när man under mellanstadiet skulle skriva ett viktigt prov och man var väl påläst och förberedd, men när allt blev svart och ingenting kom fram. Hjärnan lägger av, för en stund iallafall. Här är jag nu, än en gång. I början av denna fas av utmattning reagerar min kropp med en hjärntrötthet, därefter följer invärtes skakningar och en känsla av mjölksyra. Jag får en orolig känsla i kroppen, men jag är varken nervös eller orolig. Jag får svårt att fokusera på det väsentliga och bland folk kallsvettas jag. Men jag har inte torgskräck. Detta är liksom inte jag. Kroppen och huvudet talar två helt skilda språk. Denna gång eskalerade min utmattning under en kompetensutvecklingsdag på arbetet, vi var iväg på utmaningarnas hus, och jag hade känt av lite förvarningar redan några veckor tidigare, varpå jag meddelat min läkare som sjukskrev mig på 25%. Jag arbetade numera 75% och vi skulle som sagt iväg och ha roligt. Jag hade roligt och jag gick in för allt i världen, med min vinnarskalle finns det liksom inget annat alternativ. Mitt lag skulle vinna och vi var fler av den mentaliteten. Men så sker en olycka halvvägs in på speltiden, en kollegas axel går ur led och ambulans får tillkallas. Jag ringer 112 och håller kontakten där, vi som lag hjälps dessutom åt för att underlätta för kollegan som snart skall med ambulansen. Där och då sjunker mitt blodtryck, jag blir svimfärdig och känner ett sus i öronen kombinerat med lockkänsla. Jag blir illamående och synen försvinner delvis. Jag håller så klart ut och säger inte ett ljud till någon om detta. Jag står i alla fall fortfarande på benen och det är huvudsaken. När kollegan väl skickats iväg och vi samlat oss är det dags för mat och dylikt. Där och då känner jag fortfarande av allt det jag beskriver ovan och nu börjar även mjölksyran och skakningarna komma. Jag får kämpa med att hålla mig vid gott mod och för att överhuvudtaget kunna dricka ett glas vatten, min arm skakar och domnar delvis bort. Jag känner mig även halvt avdomnad i ansiktet och tänker att det blir bättre om jag får i mig lite mer mat och dricka. Ungefär 45 minuter därefter börjar jag äntligen få tillbaka min funktion och kroppen känns som att jag har sprungit ett helt maratonlopp. Jag blir kvar på plats ett bra tag och går samtidigt som de sista, detta gör jag inte för att jag just denna gången vill vara kvar, utan det gör jag för att känna av hur jag mår och av ren säkerhet. För att köra bil i ett sådant tillstånd går inte. Det är förenat med livsfara. Dagen efter arbetar jag som vanligt men min kropp är slutkörd, jag meddelar kollegerna hur jag mått dagen innan men verkar inte få någon förståelse riktigt. Det klandrar jag dem inte för, för det syntes ju inte och jag själv gjorde allt i min makt för att inte dra till mig uppmärksamheten. Men jag visste inte hur denna dag skulle gå så jag tänkte att jag hellre förvarnar. Dagen klarade jag mig igenom med nöd och näppe. Men jag mådde inte alls bra. På fredagen skulle jag till min sjukgymnast under morgonen, varpå hon avsatt en akuttid hos en annan läkare. Denna läkare sjukskrev mig på 100% direkt. Men jag åkte såklart tillbaka till arbetet för att förklara och för att arbeta dagen ut åtminstone för att inte sätta kollegerna i en tuff situation. Här är jag iallafall idag. Jag har snart varit sjukskriven i fyra veckor och jag mår delvis bättre, de mest ”akuta symtomen” har lättat och jag känner mig någorlunda återhämtad för stunden. Men när blir jag stressad blir det som ett bakslag i läkeprocessen. Jag är otroligt känslig för stress. Ja jag är även känsligt för ljus och höga ljudnivåer. Pulsen stiger och jag känner mig lätt andfådd. Fibromyalgin förvärras och jag har så otroligt svårt för att komma upp ur sängen. Det är som att resa sig från graven, jag är mer död än levande och min kroppstemperatur är nere på 35.2. Det tar lång tid innan kroppen kommer igång och jag fryser väldigt mycket. Jag är stel i alla leder och har ett ständigt tryck i huvudet. Nacken är full av muskelknutor och jag ”kraschar” alltid lagom till när det är dags att hämta barnen på förskolan. Det blir en ond cirkel. Jag skulle dessutom vilja skriva ännu mer för att ingående förklara situationen, så som jag känner och hur jag faktiskt mår. Men jag orkar inte. Nu är jag trött. Vad jag tycker är viktigast och det jag absolut vill förmedla är att allting inte syns och att man faktiskt kan må bra psykiskt trots att kroppen inte mår fysiskt bra. Även om det många gånger går hand i hand och hör ihop på ett eller annat vis. Jag intalar mig just nu att om man bara kan få bukt på min inflammation i sköldkörteln och att jag därefter kan bli rätt inställd med Levaxin på nytt, så kommer jag må mycket bättre snart igen. Jag tror nämligen att boven i mitt drama är just sköldkörteln. Psykisk ohälsa borde uppmärksammas mer och framförallt accepteras av alla. Jag har länge känt mig svag och brottats med dåligt samvete över min utmattning. Men det gör jag inte längre. Tvärtom känner jag mig nästan starkare och en känsla rikare. Numera har jag en helt annan förståelse för de som faktiskt mår ännu värre!   

- Tänk att det redan har gått fem år sedan jag skrev här sist...

För fem år sedan såg livet väldigt annorlunda ut i jämförelse med hur det faktiskt är nu. Jag hade passerat tonårens glada, och mindre glada dagar. Jag var numera redo för vad som komma skulle. Jag skulle ta mig an den vuxenroll jag alltid drömt om. Den roll som för mig innebar eget ansvar och en början till ett självständigt liv. Visst började det bra, till en början åtminstone. Efter dryga året blev allting väldigt intensivt och ansträngt på många plan, en tid av ängslan och oro väcktes av många anledningar vid denna tidpunkt. Det var en tid av ren besvikelse i mitt liv. Men idag står jag stadigt på benen och livnär mig på den kunskap jag tagit med mig genom årens gång. Jag har ett gäng härliga barn på tre, ett bonusbarn och en gammal grek till sambo. Jag känner mig starkare än någonsin trots en hel del motgångar i vardagen. Problematik som kan ses ur olika perspektiv och många gånger misstolkas, en problematik som absolut inte är omöjlig att handskas med dock. Men som kräver en hel del energi av mig som mamma. I övrigt är jag oerhört tacksam för det jag har och känner mig lyckligt lottad för vart livet faktiskt tagit mig, eller rättare sagt, vart jag har kommit i livet!

När vi som människor accepterar oss själva så innebär det att vi väljer att spela i vårt eget lag.

Vi väljer att erkänna oss själva för den vi är, den vi kan bli och den vi inte kan bli.

Men att sedan acceptera sig själv eller någon del av sig själv är inte samma sak som att gilla det eller säga att man inte vill förändra på det, det är enbart ett erkännande av verkligheten.

Det ironiska i att vägra acceptera något man inte gillar är att vi inte kan förändra på det förrän vi accepterar det – för hur kan man förändra något man vägrar att se? Det är först efter vi valt att se det vi tycker illa om som vi därefter kan förändra det, för när man har accepterat sitt nuläge så kan man också förändra det! Man är med andra ord beredd att förstå sig själv och därmed ta äganderätten över sig själv. Det är grunden till att få kontroll över våra liv - Acceptans oavsett förutsättningar!