RAKA MOTSATSEN
Min kropp och dess funktion har den senaste månaden varit i en väldig obalans. För drygt en månad sedan börja jag gå ner väldigt mycket i vikt trots att jag inte ändrat något i kosten, därefter började jag känna mig lätt yr och illamående i samband med att jag börja bli väldigt förvirrad och tappa minnet. Vilket egentligen är raka motsatsen till vem jag är, jag har nämligen alltid haft väldigt bra minne och har oftast haft full kontroll på saker och ting. Men inte nu längre, vilken för mig är väldigt skrämmande. Jag påbörjar en sak men glömmer bort vad jag gör mitt i allt och springer istället runt som ett yrväder i hemmet tills det att jag kommer på mig själv igen. Jag har den senaste tiden varit väldigt frusen och betydligt mycket tröttare än vad jag någonsin varit. Det har lite legat i min natur att alltid vara väldig aktiv och pigg. Men inte nu. Så fort jag reser mig upp blir jag snurrig och illamående. Jag har senaste tiden haft en lockkänsla för öronen och ett tunnelseende, varvat med dimsyn, känner mig lätt berusad emellanåt. Som om jag är här, vid mitt sinnesfulla bruk, men ändå inte. Vaknar med stela leder och svullna fingrar, problematik med ländryggen emellanåt och ibland kan jag även få känningar av ischias. Avdomningar i fingrar och tår. Min kropp går på sparlåga helt enkelt och en enkel grej som att öppna skjutdörren på vår buss kräver emellanåt mycket energi. Jag har tagit kontakt med sjukgymnast i hopp om att få svar på någonting av smärtan, har haft väldiga problem med vänstra axeln som emellanåt "smäller av likt en snärtliknade känsla" men det sägs att jag är för klent byggd för mitt eget bästa och att jag bör träna. Till saken hör att jag försöker aktivera mig, men det tar all min energi och jag får lockkänslan och diverse känningar på nytt. Illamående och dylikt. Jag har gjort övningar i min ensamhet sedan en längre tid för att försöka bygga upp muskulatur men det ger en motsatt effekt. Med min unga ålder och med tre barn heter det att jag är stressad och att problematiken ligger där. Men jag är inte stressad, visst är det mycket emellanåt och mycket energi tas av barnen. Men all den positiva energin man får av sina barn överväger den negativa. Problemet sitter inte där, det är jag övertygad om. Men så länge man är ung tas inte symtom och känningar på allvar. Vi har bland annat fibromyalgi och reumatism i släkten, vi har sköldkörtelproblematik och dylikt. Jag får injektion för B12-brist var tredje månad och jag äter Folacin tabletter dagligen. Vilket också är av ärftlighet. Jag säger inte att jag har det ena eller det andra, men något är jävligt fel just nu. Upptäckte för tre veckor sedan en knöl bakom örat, sades vara en cysta, dagarna därpå svullna halsen och en lymfkörtel hade växt till sig ordentligt. Om den inte försvinner inom en månads tid skall en ny kontroll göras och eventuell borttagning ske. Igår upptäckte jag en till knöl, vid käkbenet, som svullnar upp och visar sig tydligt när jag biter ihop. Hur märkligt är inte alla knölar och mitt nuvarande välmående? Jag blir rädd och framförallt när inte vården tar en på allvar. Har egentligen fler symtom som inte behöver tas upp då jag redan förmedlat det främsta just nu. Nåväl, jag var och lämna blodprov häromdagen, varpå mitt TSH (sköldkörtelprov) låg högre än normalt. Hur pass mycket högre vet jag inte, eftersom läkaren ännu inte ringt mig. Hoppas på ett samtal idag, men ibland glöms man gärna bort inom vården, vilket är förjävligt. Frågan är dock om det är tillräckligt högt för åtgärd eller dom skall vänta ut mig ännu mer, tills symtomen ökar än mer. Om det nu är det som spökar, vilket jag tror, till stor del. Andra värden låg visserligen bra, men det är väl egentligen inte så konstigt då jag får injektioner och tabletter då kroppen inte tar åt sig det av födan. Kan det vara så att det är fler ämnen och näringsbrister som bör tillgodoses av preparat? I dagsläget mår jag inte alls bra, rent fysisk, trots att jag ständigt drar på smilbanden och bevisar motsatsen för allmänheten. Jag visar mig starkare än vad jag faktiskt är för tillfället. Visst blir man orolig och kan känna av en viss nedstämdhet i det hela, men jag mår inte psykiskt dåligt och vill definitivt inte bli förknippad som så. Inte för att det skulle vara något fel i det, men så är det bara inte, punkt och slut. Jag känner mest en viss irritation i dagsläget, nämnde en sådan sak för läkaren som min viktnedgång häromdagen trots ett ökat födointag, varpå jag fick till svars att jag är normalviktig. Jo fan, men det hör väl inte till att jag likt för bannat gått ner i vikt? Ibland undrar man vad som försiggår i andras huvud, men vet ni vad, jag får nog avrunda här innan jag bygger upp mer irritation än vad jag redan känner. Det är så här jag mår får tillfället i alla fall och jag hoppas få råda bot på mina märkliga symtom inom kort, för så här kan man inte springa runt och må, vara närvarande men ändå inte. Att leva i en, vad jag kallar det för just nu, icke kontrollerbar lätt berusning!
