Barn och ungas hälsa.
När jag ändå varit inne på psykisk ohälsa och dess innebörd med att leva i tysthet av samhällets stigmatisering och fördömande blickar. Nu skall jag tala om för er, att jag i större delen av mitt liv har levt med ätstörningar, något som inte heller alltid syns till det yttre och något som inte alltid heller har synts överhuvudtaget. Då jag främst var bulimiker och hetsåt för att sedan göra mig av med det. En värld många inte förstår sig på, och det gör jag ärligt talat fortfarande inte själv än idag. Idag är jag friskförklarad och har inte heller behövt någon vård utan har handskats med detta på egen hand. Vilket givetvis inte är att föredra och som kanske också kan ligga i grund som en del i den utmattning jag åkte på för några år sedan. Jag menar inte att jag var sjuk och hade den sortens problematik där och då, men min kropp har levt under destruktiva förhållanden i många år och då tar den stryk helt enkelt. Så är det. Under många år i tidig ålder levde jag på att jag faktiskt var en ganska god goalkeeper, jag fick beröm och syntes. Jag var en del av ett sammanhang och gjorde någonting meningsfullt som jag faktiskt var bra på. Tills den dagen då mitt knä gick åt skogen. En lång process med operationer och återhämtning. Det urartade givetvis och jag gjorde allt i min makt för att bli bättre och för att återgå till det som tidigare varit. Det var en ständig jakt på att räcka till och vara mer än vad som är mänskligt i förhållande till verkligheten. Jag blev lite av en träningsnarkoman i det skede under återhämtningsprocessen. Därmed kom även ätstörningen. Jag har givetvis mina egna teorier om varför just jag och varför det faktiskt blev som det blev. Jakten på bekräftelsen blev iallafall oumbärlig, jag syntes ju inte längre och jag hade inget annat jag var bra på. En bekräftelse jag egentligen inte eftersökte från början men som under min tid i rampljuset ökade mitt adrenalinpåslag och som gav upphov till ett välbefinnande för stunden. Detta var numera bortblåst. Bekräftelsebehovet tog över hand och jag sökte mer. Tänk dig en narkoman som ständigt är i behov av sitt knark för att bibehålla känslan, men när detta sedan inte är tillräckligt nog, eftersöker du mer. Känslan av att få höra hur smal eller sjuk man faktiskt såg ut att vara gav mig bekräftelse nog och blev för mig något positivt, jag syntes på nytt, om än under helt fel omständigheter. Men där och då växte sig mitt behov av ett självdestruktivt förhållande sig större. En ständig och daglig jakt, en bekräftelsenarkoman.
Idag är jag tacksam över hur långt jag kommit med mig själv, att jag har insikt i mitt mående och att jag kan sätta fingret på det i efterhand. Att jag betraktar mig som frisk trots att ätstörningens mentalitet fortfarande hälsar på med jämna mellanrum för att göra sig påmind. Men att jag då vänder andra kinden till, öppnar en påse chips och helt enkelt tillåter mig själv att faktiskt vara nöjd med den jag är. Jag är inte alltid stark, men jag är iallafall starkare än vad jag var då.
Detta har också varit den bidragande faktor till att jag valde att fördjupa mig inom psykiatrin när jag läste till undersköterska under föräldraledigheten och som fört mig vidare till att vilja läsa vidare till socionom i framtiden. Den ena vägen har lett till den andra och jag har funnit mig själv bland de krokigaste vägarna. Men jag har ett mål i sikte, om än fler omvägar skall behövas gå igenom, så ser jag det som nödvändig kunskap och livserfarenhet. Jag lever och lär.
Varför jag väljer att publicera detta i skrivande stund är för att jag genom åren som någorlunda öppen kring funktionsvariationer och psykisk ohälsa fått veta att det finns fler som kämpar med svårigheter i min närhet och som uppskattar att någon belyser kring ämnet. Något jag känner mig stark nog för att göra i dagsläget. Så tack för er öppenhet mot mig, Ni gav mig modet och det är jag tacksam för. Nu är det min tur att dela med mig på nytt. För tillsammans är vi starka!
Min största rädsla just nu är att inte vara tillräcklig, jag besitter stor kunskap kring mycket som jag har svårt att ta tillvara på. Jag har oerhört svårt för att kommunicera och förmedla genom talets förmåga, jag har i perioder upplevt torgskräck och fastnar lätt på ord. Jag känner mig trängd, liten och förbisedd. Att man gärna inte tar mig på allvar för att jag fumlar med orden. Detta har blivit värre sedan mitt utmattningssyndrom slog igenom för fyra år sedan, men fortfarande något jag arbetar på. Att dessutom vara ung trebarnsmamma med barn med funktionsvariationer har bara det varit en kamp för sig själv. Det är dålig uppfostran när barn har ett avvikande beteende. Jag har krigat mot med denna känsla länge, men jag vet med mig att jag är en god förälder och mer där till. Vi gör alla vårt yttersta utifrån olika omständigheter. Jag är så tacksam för vart jag står i dag och för att många ser det jag försöker förmedla, att mina närmsta medmänniskor ser mig för den jag är och vad jag faktiskt brinner för. Barn och ungas hälsa!
#sårbarhetsmodellen #barnochungashälsa #aldrigensam
